en kärleksförklaring.

Det värsta jag vet är när människor tycker synd om mig för jag har svårt att bli kär. Jag älskar kärlek, bara ordet gör mig varm. Anton, som är min, och endast min, är den mest fantastiska människan på jorden. Han är så vacker och så fin. Trots ett kämpande för att bli kär, synder att gråta för, så älskar jag honom något innerligt. Oavsett hur världen ser på oss, ser på vårt förhållande, så som jag beskriver det för dem, är det endast jag som vet, hur fruktansvärt fint vi har det. Ingen annan kan någonsin säga att jag inte älskar honom, att jag inte är kär, eller att jag inte har upplevt kärleken än.

För nu har vi, 182 dagar tillsammans. och tusan vad fint det har varit.